I början av 1800-talet kliver Petter Larsson, en 14-årig, fattig jordbrukarson från Åmål, av en häst och vagn i Partille. Här har han fått jobb som dräng – ett arbete som innebär hårt slit för minimal lön.

Med tiden söker han sig vidare till Lödöse varv för att be om arbete. Han jobbar sig snabbt upp inom verksamheten och får till slut ansvar för både kunder och inköp.

Men Petter nöjer sig inte där. Han delar upp sin lön i tre delar: för två av delarna anställer han män som tar över hans arbetsuppgifter, och för den tredje tar han sig över älven till Thorskog och hyr ett magasin.

Han börjar köpa upp spannmål från traktens bönder – bönder som inte alltid vet hur mycket de kommer att behöva till vintern. När deras förråd sedan tryter, säljer han tillbaka spannmålen – till ett högre pris.

Han säljer även vidare till handelshus i Göteborg. Pengarna börjar rulla in. Snart har kapitalet vuxit så pass att han kan säga upp sig från Lödöse varv och köpa hela Thorskog med tillhörande ägor. Och med det får han även rätten att kalla sig Patron.

Året är 1867, och Petter grundar nu sitt eget skeppsvarv här vid Thorskog.
Längs älvkanten växer en hel industri fram – Thorskogs Mekaniska Verkstad – med smedjor, gjuteri, ångmaskiner, vinschar och fartyg. Resterna av detta kan du se än idag när du blickar ner mot älven. 

Under de kommande decennierna byggs över 200 fartyg här. Som mest sysselsätter verksamheten 280 personer.

År 1885 installerar Petter ett elkraftverk i området – fem år innan Stockholm får sin första elektriska gatubelysning.

Han drar också en av Bohusläns första telefonledningar: 22 kilometer koppartråd – hela vägen till sin revisor i Kungälv.

Petter bygger också Sveriges första äldreboende med egna rum – här i Västerlanda. Inte bara för affärernas skull, utan för människors väl.

Drivkraften att skapa och förnya leder till hans mest storslagna projekt: 1894 står Thorskogs slott klart. Då har Petter låtit riva herrgården från Olof Wenngrens tid. Med sina tinnar och smäckra torn reser sig den rödskimrande fasaden stolt mot himlen, som hämtad ur sagornas värld. Höga gavlar smyckade med tornspiror vakar som trogna väktare över ägorna. Inne i slottets salar glittrar kristallkronor över snidade träpaneler och doften av nysågat virke dröjer sig ännu kvar.

År 1912 dör Petter Larsson – god för 3–4 miljarder i dagens penningvärde.

Men sonen, Eskil Larsson, klarar inte av att förvalta arvet. I stället lever han livets glada dagar – medan förmögenheten rinner mellan fingrarna. Eskil dör vid 50 års ålder, urfattig.

Hans änka, Esther, tvingas sälja slottet på exekutiv auktion.