Den 29 januari i nådens år 1746 är Thomas Leopold på väg hit till Bohus på en öppen fångkärra, mitt i den iskalla vintern.  Thomas ska nu påbörja sin andra vistelse här på Bohus som ska vara i hela 35 år. Thomas är visserligen kristen, men vittnar öppet och provokativt om sin tro att den svenska kyrkan och dess präster ej har en fast grund i bibeln utan är fulla av falskhet och villfarelser.

Det uppstår en oro över att hans “irrläror” ska spridas som ringar på vattnet över riket, vilket kan leda till uppror mot kronan eller rent av väckandet av Guds vrede. 1728 häktas Leopold och döms av Kungl. Maj:t att förpassas till fästning.

Efter 8 år på Bohus sitter han några år på Kalmar Slott och på ett mentalsjukhus i Stockholm men visar inga tecken på omvändelse därför skickas han nu tillbaka till Bohus fästning. Den enda mänskliga kontakten Thomas har är vid fångpersonalens korta påhälsningar och slottspredikanten som besöker honom någon enstaka gång per år, för att fråga om Leopold är villig att återgå till kyrkans lära och underkasta sig dess ceremonier.

Men svaret blir alltid detsamma, lågmält och bestämt. Till slut upphör även slottspredikantens korta visiter. Leopold lämnas nu för att glömmas till döds. Den enda glimten av omvärlden som Thomas har under kommande 35 år är genom gluggen här. Vid den höga åldern av 77 år släpas han, död av ålder, ut ur sin cell. Han begravs utan ceremoni eller psalmer. Han betraktas inte som en sann kristen.