Du står nu utanför det gamla slottsköket, en gång hjärtat av Gräfsnäs slott. Här, på den nedre våningen, doftade det nybakat bröd, kryddor och stekt kött. Köksavdelningen var stor, med fyra rum, två kraftiga bakugnar, två tegelugnar och en spiraltrappa som ledde upp till våningen ovanför.

Och där, rakt ovanpå köket, låg ett av slottets mest säregna rum – det ovala musikrummet, i folkmun kallat “runda tunnan”. Här samlades man till musik och samtal, medan värmen från köket steg upp genom golvet. Vardagens slit och herrskapets nöjen låg bara en trappa ifrån varandra.

Året är 1834. Gräfsnäs slott har just sålts – Sven Fredrik Selander överlämnar det till överste Otto Ulfsparre för 110 000 kannor brännvin. På kvällen ska den nya ägaren firas med en storslagen middag, och i köket råder febril aktivitet. Ugnar tänds, bröd knådas, grytor bubblar.

Men tiden är knapp. För att få upp värmen i spisen snabbare tar tjänstefolket till ett gammalt knep – de smörjer vedstäden med smör. Det fungerar för bra. Elden tar fart, sprider sig upp genom trappan – och vidare genom slottets våningar.

Och kanske är det nu förbannelsens sista kapitel skrivs. På bara några timmar står hela slottet i lågor. Det är den tredje branden – den sista. När röken har lagt sig återstår bara en ruin.

Ett slott förlorat till lågorna, precis som kvinnan en mörk natt en gång svor att det skulle bli.