Gräfsnäs slott växer fram under 1500-talet, sten för sten. I byggarbetet deltar inte bara yrkeskunniga hantverkare – även kvinnor från trakten kallas in, ofta mot sin vilja. Deras uppgift är att blanda murbruket. Barfota trampar de den sega massan, timme efter timme, och rör med käppar tills blandningen får rätt konsistens. Det är ett tungt och slitsamt arbete – monotont, fysiskt krävande och ibland utfört i kyla och regn.

En kall natt smyger en av kvinnorna tillbaka till byggplatsen. Hennes vrede mot grevinnan Ebba Månsdotter Lilliehöök – och den mäktiga släkt som tvingat henne till år av slit, förnedring och armod – har vuxit i det tysta. Nu böjer hon sig ner, gömmer ett föremål i grundmuren och uttalar en förbannelse som ska vila över slottet i generationer.

Inom murarna ska ingen glädje slå rot. Hat, olycka och död ska följa släkten i tre led. Slottet ska till sist gå förlorat. Inte heller framtida ägare ska gå fria – ingen ska få behålla Gräfsnäs längre än i tre släktled. Slottet ska brinna tre gånger – och efter den tredje branden förbli en ruin, för alltid övergiven.

Förbannelsen verkar få fäste. År 1634 brinner slottet för första gången. Då ägs det av familjen Leijonhufvud – samma släkt kvinnan sägs ha velat hämnas.

Ett nytt slott byggs upp. Men exakt hundra år senare, 1734, står Gräfsnäs åter i lågor.

En tredje ombyggnad sker 1814. Slottet får 50 rum, två torn och en imponerande park omkring sig. Det blir en av Västergötlands praktfullaste byggnader.

Två gånger har elden redan slukat Gräfsnäs. Men förbannelsen talar om tre. Ska ödet slå till ännu en gång?