Året är 1616 och bud kommer från Köpenhamn. – För att säkerställa färskvattenfrågan ska en ny brunn anläggas på Bohus. Från Köpenhamn och Helsingör skickas nu flera straffångar som får sitt dödsstraff omvandlat till livstidsarbete i brunnen. Man kan tänka att straffarbete är bättre än avrättning men i praktiken är det bara ett mer utdraget dödsstraff.

Marken här på borggården består av rent granit. Eldsättning eller tillmakning går ut på att hetta upp berget med eld så att sprickor bildas. Därefter kan berget brytas med slägga och spett. När skymningen kommer på Bohus är det dags för det riskfyllda jobbet att tända eldarna nere i brunnen. Vanligen får eldarna brinna ut under natten och röken vädras ut så gott det går innan fångarna återvänder ner i brunnen dagen därpå. 

Man kan föreställa sig hur det känns att mot sin vilja firas ner i ett rökigt och brännhett schakt och sedan jobba där hela dagar med slägga och spett fastkedjade och slagna i järnbojor. Dödligheten är så hög att Länsherren Jörgen Lunge med jämna mellanrum får rekvirera nya fångar från Köpenhamn.

Under hela 13 år fortgår jobbet med att långsamt elda sig ner i berget tills en dag då man på 22 meters djup, plötsligt upptäcker vatten som börjar sippra in och det ändlösa arbetet på brunnen äntligen är över.