Du står nu framför vallgraven – ett försvarsverk som grävs under 1500-talet när Gräfsnäs slott flyttas hit från ön Loholmen. Den skär av näset där slottet ligger och förvandlar platsen till en konstgjord ö – lätt att försvara, svår att anfalla. Landförbindelsen bryts och ersätts med en vindbrygga, som snabbt kan dras in vid hot. Längs vallarna reser sig höga träpålar – så kallade pallisader – som ett taggigt skydd mot fienden.

Men platsen handlar inte bara om försvar. Intill ligger en karpdamm där man håller fisk vid liv i särskilda inhägnader, så kallade sumpar. Det gör att slottets kök alltid har tillgång till färsk fisk – även när is eller storm gör sjön otillgänglig.

Tiden går. Slottet blomstrar – och förfaller. På 1800-talet flyttar fiskaren Nils Nilsson in i några rum till vänster om huvudentrén. Han blir den siste hyresgästen. Sin hyra betalar han inte med pengar – utan med fisk: 170 kilo om året.

Efter hans död övergår slottet i något helt annat. Den gamla gästabudssalen blir danslokal för traktens ungdomar. Musik, skratt och skymningsfester fyller ruinen med liv. Men bygdens präster rasar – det här är synd, menar de. Ett beslut fattas: taket ska bort.

Utan tak tystnar festerna – men också något mer. Regn, snö och vind börjar bryta ner väggarna inifrån. Sakta men säkert förvandlas Gräfsnäs från praktfullt renässansslott till det som står framför dig i dag – en ruin, full av minnen, men övergiven.